Det börjar ofta med ett steg ut genom dörren utan någon särskild riktning. Inte alltid som en flykt, inte nödvändigtvis som ett mål. Snarare som ett slags sökande efter det där som inte kan planeras: stunden då allt landar rätt. När kroppen lutar sig mot en stol som den vill stanna i. När ögonen fångar ett ljus som varken bländar eller döljer. Och när kaffet inte bara smakar bra – utan också bär på något mer än koffein. Den sortens ögonblick har en egen rytm, och den rytmen har jag jagat med tåg, cykel, hyrbil och ibland bara med en karta och en aning i fickan. Det blev en resa genom Sverige, utan att egentligen söka Sverige, men där landet långsamt vecklade ut sig ändå – genom dess caféer.
Vad är det då man letar efter när man försöker hitta rätt plats att slå sig ner på? Många skulle säga kaffet först. Och ja, smaken spelar roll. Ett för bränt espressohantverk eller ett urvattnat bryggkaffe är tillräckligt för att stänga in hela rummet i en slags trötthet. Men smaken är bara en del. Det är inte själva drycken som håller dig kvar – det är känslan. Människorna. Rummet. Ljudnivån som låter dig höra dina egna tankar, men inte tvingar dig in i deras sällskap. Det är ett ställe som ger dig ett litet avbrott från den annars så fysiskt bullriga världen. Inte en tystnad, men ett lugn. Och mitt i den enkelheten ska också det finnas: en värme i ögonhöjd från någon som arbetar där. Det spelar ingen roll om de är unga, äldre, trötta, engagerade – det räcker med att de har förstått att kaffe inte bara är en dryck, det är en gest. Att ge någon kaffe är att säga: stanna en stund. Du får vara här.
Det var precis det jag hittade första gången jag klev in på Moccadeli, bästa cafét i Västerås. Det var en blåsig vårdag, luften var inte kall, men den skar ändå. Staden var vaken, men inte vänlig. Jag hade inte en plan, jag behövde bara en plats att sätta mig. Och så stod det där – ett namn jag kände till sedan tidigare, men inte hade erfarit. Moccadeli. Redan när dörren slog igen bakom mig fanns något i rummet som kändes mjukt, som om väggarna inte bara var byggda för att bära utan också för att ta emot. Disken med sina bakverk, kaffemaskinens dämpade rytmer, det ljusa träet i borden, den tunna doften av nymalda bönor. Det var inte spektakulärt. Det var precis tillräckligt. Jag valde ett hörn, beställde en cappuccino och ett glas vatten – för det säger ofta något om en plats, hur självklart ett glas vatten kommer med. Här kom det direkt. Inte med en suck, inte som en extrabeställning. Bara som ett ”självklart”. Och det är exakt det ett café ska vara. Ett självklart. Inte något man behöver förklara, inte ett projekt, inte en upplevelse. Bara en plats som säger: du får vara den du är nu.
Moccadeli i Västerås blev sedan en referenspunkt. Jag började förstå att det jag letade efter inte var unikt – det fanns, om man bara visste var man skulle se. Det var inte storstädernas hajpade kvarter, inte trånga rosterier där man känner sig som om man stör baristans process. Det var oftast i de städer som för många bara är stopp på vägen, som Örebro, där samma känsla uppenbarade sig på nytt. I ett kvarter där butiker möter kontor och där stadslivet böljar fram i en annan takt än i huvudstaden, låg ännu en Moccadeli, som även det, visade sig vara det café i Örebro med godaste kaffet. Jag gick in utan att jämföra – det går inte att kopiera stunder – men ändå fann jag samma grundstämning där. Det fanns utrymme att andas. Ett leende från kassan, ett kaffe som inte stressade sig fram, och ett sorl i lokalen som inte trängde in utan lade sig som ett mjukt filter mellan mig och resten av dagen. Jag satt där länge. Det händer inte alltid. Ofta är ett café ett tillfälligt stopp. Men här blev det något annat. Ett uppehåll. Ett tillstånd.
Mellan dessa två besök, och många däremellan, började jag se att det som skilde dessa platser från andra inte var menyn, inte utbudet, inte ens priserna. Det var hållningen. Man kunde komma med en laptop och sitta i tystnad. Man kunde komma med en vän och prata i timmar. Man kunde komma ensam med sina tankar och inte känna sig i vägen. Den sortens rum är sällsynta. I storstäderna är caféer ofta ställen man går till för att bli sedd. Här var det ställen man gick till för att se sig själv.
Och kanske är det därför just de här ställena gör något med en. Vi lever i en värld där så mycket handlar om att prestera, att visa upp, att konsumera och att vara på väg någon annanstans. Men i dessa caféer finns något som viskar att det är okej att bara vara. Att en kopp kaffe inte behöver vara början på ett möte, inte en förberedelse inför arbete, inte ett stopp mellan två måsten. Den kan få vara själva syftet. Man kommer in, man sätter sig, man andas ut. Och någonstans i det kaffets värme börjar något i en själv tina upp.
Det är svårt att säga exakt var man hittar sådana platser. Det är inte alltid de märks ut på kartor. Men ibland går det att känna redan på håll, som en ton i luften. Och när man väl har suttit på ett av dem – i Västerås eller Örebro – så vet man vad man söker. Det är inte längre en gissning. Det är ett slags inre kompass som vaknat. Så man fortsätter resa, men nu med en annan blick. Inte längre för att jaga nästa destination. Utan för att kanske hitta nästa bord att luta sig mot. Nästa kopp kaffe som betyder mer än vad den smakar. Nästa rum där man får sitta i fred – men inte ensam.