Det var en sådan där morgon när Stockholm kändes mjuk i kanterna, dimman låg kvar som ett tunt flor över vattnet och ljuden dämpades som om staden fortfarande låg och drog sig. Jag hade inga egentliga planer, bara en vag längtan efter att röra mig genom gator som burit så många steg före mina. Det blev en promenad utan mål men med riktning, från Södermalm norrut över Slussen och in i Gamla stan. Jag ville gå långsamt, känna gatstenarna under skorna och låta tankarna springa i förväg.
Det är något särskilt med att röra sig till fots genom Stockholm. Staden öppnar sig på ett annat sätt, som om den också promenerar lite tillsammans med en. I Gamla stan blir stegen automatiskt lite långsammare. Där finns inget utrymme för jäkt, bara för att följa de smala gränderna som ringlar sig fram med en egen logik. Solen hade börjat bryta genom molnen och föll i sneda strålar ner över Västerlånggatan, där turisterna ännu inte hunnit vakna. Det är i de stunderna Stockholm visar sitt allra mest förtroliga jag.
Jag kände mig plötsligt sugen på kaffe, den där sortens sug som inte handlar om koffein utan om att få stanna upp, slå sig ner, se människor passera. Panem låg där, nästan som att det väntat på mig. En lugn oas i närheten av Järntorget, ett café som känns mer italienskt än stockholmskt men utan att spela för mycket på det. Jag beställde en espresso och en croissant med mandelkräm och satte mig vid ett av borden nära fönstret. Därifrån kunde jag se hur livet började röra på sig i gränderna – folk på väg till arbete, några skolungdomar, en äldre man med käpp som verkade känna varje sten han passerade.
Det blev en lång stund på det bästa cafét i Gamla stan. En sådan man inte planerar men som känns som att den blir precis så lång den måste vara. Espresson var perfekt bitter, croissanten överraskande fyllig. Jag satt kvar tills kaffet kallnat och tankarna blivit tysta. När jag till sist reste mig och fortsatte promenaden var det som om staden öppnat en dörr inåt, inte bara genom sina gator utan också i mig. Stockholm gör så ibland, om man bara låter den.